Jag blev kristen för 13 år sen.

Sen dess har jag, mer eller mindre, bett för mina nära och kära.

Dels har jag ju bett när de haft det motigt, och dels glatts med dom och tackat Gud när de mått bra.

Det jag dessutom bett för är att de ska få lära känna Gud, att de ska få känna den innerliga kärleken som håller ända in i evigheten och att de ska få den underbara inre frid som bara Jesus kan ge. Jag hoppas ju även få träffa dom på andra sidan pärleporten.

     Ibland har jag försökt förklara vad jag fick av Gud när jag kom till tro, men de förstår inte även om de försöker. Det kan jag iofs förstå, det hade inte jag gjort heller om nån sagt sånt till mig innan 1993. En kär vän till mig som heter Annika försökte. Jag fick kontakt med henne via en jobbarkompis, han med t-shirten om ni läst den bloggen. Annika och jag blev goda vänner, men jag fattade aldrig vad hon menade när hon pratade om alla välsignelser. Till att börja med kunde jag inte alla de ord som var självklara för henne, hon hade vuxit upp i ett kristet hem. Jag hade massor med frågor och mycket misstro. Jag trodde bl.a. att hon bara ville värva medlemmar till "sin" kyrka. Jag fattade inte att hon kunde bli glad över att jag kom till tro på Gud.... det berörde ju inte henne, tänkte jag... jag hade ju inte lovat att gå med i deras kyrka, jag ville inte ens döpa mig i den kyrkan, utan dopet skedde i en sjö samtidigt som det var midsommarkonferens där. Hon var så lycklig och det var jag med, men jag förstod fortfarande inte varför hon var det. Det gladde mig att hon vad glad för min skull, men helt förstod jag inte... inte förrän nu.

     I alla år jag bett för mina vänners skull, och hoppats att de skulle få vara med om det jag varit och är med om, så har jag inte sett en enda bli frälst. Det närmaste var en tjej som gick samma Alpha-grupp som jag. Jag fortsatte be för mina nära och kära och i slutet på förra året började det. En kär väninna till mig blev frälst! Underbart! Nu på våren blev en annan kär väninna oxå frälst och 1½ vecka senare även hennes kille! Fantastiskt! Vilka bönesvar!!!

     Nu förstår jag glädjen som Annika kände, min vänner får vara med om det bästa som nånsin hänt mig!

De får tillgång till världens bästa rådgivare, får tillgång till den skönaste inre frid som finns, får tillgång till en innerlig kärlek som aldrig tar slut och som håller ända in i evigheten!

     Nu får jag vara med om sånt som jag bett om i 13 år!

Nu är jag nyfiken och hoppfull, vem blir det härnäst! Vem kommer ta beslutet att byta planhalva och vilja tillhöra segrarens sida? Den andra sidan spelar oschysst, det vet vi alla som levt i världen.

Nu när jag får se mina vänner ta beslutet om att följa Guds väg, så vill jag vara duktig och svara på alla frågor de har och hjälpa dem vidare på den nya vägen. Jag vill visa min bubblande glädje för dom och visa dom allt jag fått vara med om...

     Detta retar naturligtvis den onda sidan, så nu gör de allt de kan för att ställa till det. Kroppen min pajar totalt, orken är noll, kontakten med mina nära och kära minskar till under acceptabel nivå. Jag känner mig trist och värdelös!

     Det är då det är så skönt att veta... det är inte jag som ska dra lasset, världen går inte under bara för att jag inte lyckas leva upp till mina egna ideal. Gud har allt under kontroll!

     Jag lägger mig nu i Jesu famn och vilar ett tag.

Sen när jag fått ladda batterierna kommer jag hoppa upp och lovsjunga min älskade Gud och med glädje ta del av mina nya syskons andliga liv igen!

     Tack Jesus för att du fattar vad vi menar, även när vi inte använder de vanliga orden, bönerna, traditionerna, vanorna, sångerna eller kyrkobesöken!

Tack Jesus för all den kärlek du visar oss, trots att vi inte lyckas leva utan synd!

Herre, jag ber för mina nära och kära, både familj och vänner, att de ska få lära känna dig!

Om de inte gillar dig kan de ju alltid sluta umgås med dig. Det sa ju jag innan jag tog beslutet, jag har aldrig nånsin velat sluta umgås med dig!

     Från mitt innersta tackar jag dig Gud, att du inte velat sluta umgås med mig!