Ni som känner mig tror säkert att jag ska skriva om min tid på Ericsson eller nån av jobbena med missbrukare...

 

Nej, jag tänker skriva om mitt nuvarande jobb.

 

Jag brukar, fel... jag brukade alltid säga att jag har lördag hela veckan eller att jag alltid har semester eftersom jag är sjukpensionär. Det har varit mitt sätt att använda humorn till att hantera min situation.

 

Häromdagen när jag chattade helt kort med min kära vän Kackie, så kom jag på en grej...

 

Jag längtar efter semester!!!

 

Det skulle till och med vara skönt med en lördag...

 

Vad menar jag nu? Det finns ju inget jobb att vara ledig från?

 

Anledningen till att jag inte jobbar är mina fysiska krämpor. Man kan ju då säga att min heltids-sysselsättning är att försöka hålla hälsan någorlunda i schack och om möjligt förbättra den. Kanske t.o.m. så pass att jag kan jobba igen...

 

Det är detta som är så jobbigt att jag vill ha ledigt, om inte en vecka så åtminstone en dag...

 

En dag utan smärta...          Ååh, vad jag längtar efter det!!!

 

Det räcker med att jag den dagen slipper smärtan med hjälp av mina tabletter. Som det är nu hjälper de aldrig helt. Vill ändå inte gå upp till starkare, kroppen mår ju inte bättre av alla piller...

 

Jag har alltså INTE lördag hela veckan eller semester året om, utan 24-timmarsdag och ständig jour. Jag jobbar 7 dagar i veckan och 52 veckor om året. Precis som vilket jobb som helst så tär det på mig med sådana tider...

 

Förr var jag alltid leende och lugn, det sa åtminstone folk omkring mig... jag hade stort tålamod och var hyfsat pedagogisk. Numera är jag mer eller mindre i fibrodimma, ler sällan, har inte så stort tålamod och har svårt att förklara saker för folk... det känns trist att vara 38 år och redan ha tillbakavecklats...

 

Har dock bitit i det sura äpplet och börjat träna igen, trots smärtan märker jag att det gör mig rörligare och piggare. Det gör mer ont men skingrar lite av fibrodimman. Jag känner mig lite klarare i huvudet nu och i morse kunde jag vakna normalt, inte ligga i dvala och behöva tvinga mig själv att vakna efter 11-12 timmars sömn.

 

Att livet skulle bli såhär... redan... jag trodde nog att jag skulle få vara frisk tills efter att jag bildat familj...

 

Nåja, vad är väl en bal på slottet...

 

Jag har mycket att vara tacksam för!

 

Mitt liv har aldrig varit bättre!

Fysiskt och ekonomiskt har det varit bättre, men inte på något annat område!

Jag känner mig älskad, har uppfyllt de flesta av mina drömmar, har fler vänner än jag hinner med, min tro på Gud är stark, jag har hund och katt, bor fint på landet,har många blommor, har åter igen börjat planera och drömma om framtiden mycket tack vare min fantastiska fästman som jag älskar mer än jag älskat någon man.

Mycket mer än så har jag aldrig drömt om, så varför klaga?

Ett perfekt liv finns inte, detta är mitt liv, livet på jorden är fullt av vedermödor, jag är innerligt tacksam att mitt liv är som det är!

Gud är god mot mig och bär mig igenom det jobbiga, annars hade jag varit tokig för länge sen.

Jag vill så gärna ge tillbaka det jag kan till Gud, försöka vara så som Han ämnade mig att vara.

När jag kommer på den tanken, så ger Gud mig kraft!

Helt plötsligt så minns jag återigen alla gånger jag haft det jobbigt men när jag närmat mig Gud igen så har Han skingrat alla moln.

Varför är jag så glömsk att jag försöker gå i egen kraft om och om igen?

Det är ju så mycket bättre att hålla sig nära Gud och få kraft och råd från Honom!

Hihi, nu mår jag genast bättre!

Tack gode Gud för allt Du gör för mig!

Tack för tröst och stöd!

 

Tack för undervisning och råd!

 

Så länge jag kan minnas har jag mått dåligt på höst och vinter. I dagligt tal kallat vinterdepp. Älskar dock snö, så den har alltid lättat upp mitt sinne och fått mig att le mitt i mörkret.

Lite bättre är det nu när jag använder en ljusterapilampa. Den får ersätta solljuset så jag inte producerar så mycket melatonin. Antidepressiva mediciner funkade inte alls, de gjorde mig bara avtrubbad.

Numera så har jag även begåvats med fibromyalgi, den frodas som mest såhär års... alltså är vintrarna inte mina högtidsstunder.

Jag hade under andra halvan av 90-talet en riktigt djup depression. Den hade nog kunnat vara ett par år kortare om jag fått annan behandling, men jag var inte tillräckligt frisk för att tjata mig till det...

Jag jämför ofta mina vinterdeppiga dagar med perioden på 90-talet, då inser jag hur bra jag faktiskt mår numera. Trots värkande leder (finns många såna i kroppen), trots brännande muskler, trots lågt humör och viljestyrka, trots allt möjligt... så mår min själ faktiskt bra idag!

 

De svackor jag har på det mörka halvåret och några dagar varje månad är inte så hemska som jag tyckte förr.

När jag mådde som sämst, i slutet på 90-talet, så orkade jag inte ens be...

Vid några tillfällen insåg jag att Gud väntar på min kontakt, det enda jag orkade var att ropa till Honom om helande! Jag grät och skrek inom mig, utanpå var det som vanligt lugnt, tårarna var slut och alla känsloyttringar dämpades av de där dumma medicinerna. De gjorde även att jag gick upp från ca. 80 kg till 130 kg. På två år.

När jag inte orkade nånting längre gick jag till den läkare som hade hjälpt mig med mycket annat genom åren, hon jobbade på företagshälsovården. Hon tog kontakt med min läkare och tog över mig som patient. Det första hon gjorde var att skriva ner all medicin. Jag mådde bättre och bättre, så vi tog bort all medicin. Då rasade jag i vikt, 30 kg försvann utan att jag gjort nånting. Sakta men säkert började även min själ repa sig. Tyvärr hade jag varit deppad och drogad så pass många år att en del av min kapacitet hade försvunnit.

 

Idag är det ca. 6 år sen jag slutade med medicinerna. Fortfarande har jag inte fått tillbaka full kapacitet. Nu har jag ju fibron, så symtomen kan ju härledas dit. Troligtvis utlöstes fibron av min långa depp.

Fibromyalgi sätter sig ju på humöret ibland. Det är jobbigt att aldrig vara smärtfri, inte ens när man sover. Den humörsvängningen är dock inget mot en depp.

 

På grund av detta ville jag inte äta antideppmedicin, men nu gör jag det mot fibron, små små doser till kvällen. Det hjälper faktiskt, inte mot humöret dock, men mot smärtan i kroppen. Den lindringen innebär att jag gått från tunga smärtstillande (som idag är förbjudna) till Panodil och Ibumetin. Snacka om lindring!

 

En grej som jag är mycket glad för, är att jag mår så pass bra numera att jag t.o.m. kan bearbeta traumatiska grejer som hänt i livet. Förut har jag, mer eller mindre frivilligt, glömt det som hänt. De jobbigaste åren är stora minnesluckor. Nu kommer minnen tillbaka, i små portioner, om människor som gjort mig illa på olika sätt. Det går t.o.m. att analysera och lära sig något av det hela. Jag får möjlighet att se hur jag skulle kunna ändrat skedet, så jag slipper hamna i samma situationer igen. Att lära mig hur man ska göra för att inte bli trampad på, är en svår lektion. Jag har alltid trott att man ska vara snäll, i alla situationer... men så är det inte! Det är inte snällt att inte ha gränser, det är inte snällt att inte ha personlig integritet!

Nu kan jag visa andra vem jag är, var mina gränser går och vad jag tycker, utan att vara orolig för om dom ska tycka om mig eller inte.

 

Det har varit en krokig och lång väg att gå, men jag håller äntligen på att få bönesvar... Gud håller på att hela min själ!

Trots allt kroppsligt mot och små svackor i humöret, så går jag mot en vår... mitt livs vår!

Precis som att min vinterdepp alltid släpper i mars-april, så känner jag att mitt livs svåraste stund är på väg att gå över!

Nu känner jag för första gången, sen 7-årsåldern, ett stort framtidshopp!

 

Tack käre Gud, för att du hörde min tafatta bön,

tack för mannen i mitt liv, jag trodde inte såna som han fanns,

tack för alla vänner, både på nätet och IRL, nya som gamla,

tack för att Du lyfte mig upp, ur depp till livsglädje,

tack för att Du ger mig allt jag behöver!

Amen

Det där med att hålla kroppen i trim har inte varit min prio de senaste åren.

Har dock saknat den där goa känslan av att ha kämpat med kroppen och blivit trött fysiskt. Nu beror min ovilja att träna inte bara på lathet utan till stor del att det gör ont.

Dels får jag ofta rejäl fibrobaksmälla efter en ansträngande dag, kan bli liggande mer eller mindre i ett par dagar. Dels är det min onda rygg, med deformerade diskar, som hindrar mig.

Jo, jag vet, det finns träning som är skonsam osv. men det är väl där latheten sätter in. Känns nästan som det kvittar, allt eller inget liksom.

Måste dock erkänna att ryggen var bättre efter att jag tränade varje dag på rygginstitutet en hel månad.

 

Dessutom så borde jag gå ner i vikt om jag nångång vill bli gravid... åren går, så det är inte så lång tid kvar som jag kan få barn. Efter 35 ökar risken markant för förstföderskor, är man dessutom överviktig när man blir gravid så är chansen ännu mindre att föda ett friskt barn. Jag är nu 37½ och väger 100 kg... dåliga odds... är dessutom inte ens gift än, så tillverkningen av barn lär inte komma igång än på ett tag.

 

Nåja, till det positiva... fick pengar av min älskade pappa i julklapp. Använde en del till att köpa träningskort, ser det som en investering i framtiden. Började idag med att göra ett träningsprogram ihop med en instruktör. Provade oss fram för att hitta nåt som jag klarar av med mina förutsättningar. Tycker att vi fick ihop ett vettigt program. Ska försöka köra ett par ggr i veckan. Kortet ger tillgång till alla aktiviteter i anläggningen, så efter ett tag kanske jag känner mig mogen att testa aerobics eller nåt sånt. Vi får se.

 

Just nu känns det som om kroppen vibrerar, vilket är fullt möjligt att den gör, det är ju en av de konstiga symtom vi fibrofolk får ibland. Tränade inte så mycket idag, testade bara de olika övningarna lite för att se om de funkade för min kropp. Det ska bli intressant att se hur kroppen mår imorgon.

 

Hoppas det funkar att träna, skulle både vara skönt och dessutom bra för hälsan. Dels borde jag få bättre flås och dels borde jag gå ner i vikt, men mest borde jag träna upp styrkan i ryggen. Diskarna är dåliga och inte blir de bättre av min dåliga hållning.

 

Håll tummar och tår för mig, så det funkar med träningen!

 

 

 

 

 

Ååh, jag är så glad!!!

Har ända sen jag var liten älskat hundar. Vi provade ett kort tag med en valp när jag var liten,

men det gick inte så bra. Den fick åka hem igen.

Sen när jag flyttade hemifrån var det alltid någon orsak till varför jag inte kunde ha hund.

Så småningom flyttade jag ut på landet och fick rätt förutsättningar både i hemmet och ekonomiskt.

Då skaffade jag min första hund, den högt älskade Pyrenéerhunden Saara. Sen hade jag en valp

efter henne som heter Dante.

Efter ett tag blev det en Tollare som hette Nisse.

Det senaste dryga året har jag dock inte haft hund. Tittar ofta på mina foton av mina hundar och

Saara finns på väggen i vardagsrummet. Lika ofta tittar jag på annonser. Det är så tomt

i mitt liv utan hund. Jag blir även mer inaktiv, vilket inte alls är bra med tanke på mina krämpor och

min övervikt. Jag har känt att Gud sagt åt mig att inte skaffa hund... trist... men Gud vet bäst.

I våras träffade jag en underbar man som hade en hund. JAAA, tänkte jag, nu blir det en hund

i mitt liv igen. Av olika anledningar har den dock inte varit med till mig så mycket, och jag hade fortfarande

kvar längtan efter en egen hund. Nåja... vi får väl se vad Gud har i bakfickan åt mig.

I förrgår fick jag reda på att systern till min killes hund skulle avlivas. Hon gick alltid ute hela dagarna,

vare sig ägarna var hemma eller inte. Visserligen bra med vakthund, men hunden mådde inte bra.

Hon har stort behov av uppmärksamhet och kärlek, och hon blir osäker när hennes ledare är borta.

Så det otillfredställda behovet och att de lät henne var ute när de inte var hemma gjorde att hon började

bli aggressiv mot häst-tjejerna som kom hit och red. Till slut bestämde då ägarna att hon skulle tas

bort. Jag tyckte det var synd, eftersom hon är en frisk hund som bara inte fått rätt omvårdnad.

Ofta när ägarna var borta (ibland en hel vecka) så har jag varit hundvakt. Rita som hunden heter har

tytt sig mycket till mig, även när de är hemma (jag bor granne).

Jag och min kille pratade om detta och sa att jag kunde prova och ta hand om henne. Gick det inte bra

så har vi åtminstone försökt. Sagt och gjort, jag gick in till grannarna igår och de samtyckte. Rita följde

med mig hem på en gång.

Jag har alltså blivit med hund!!! Jag är så glad! Vi har varit ute på flera långpromenader, både igår och idag.

Även när det regnar och/eller jag får ont i kroppen så stortrivs jag!

Det var alltså detta Gud hade i åtanke. Nu kunde jag rädda livet på en älskad frisk hund och det är

dessutom gratis! Som sjukpensionär har man ju inte så jätte-mycket pengar precis.

Detta är dessutom nyttigt för min kropp och mitt psyke. Hur bra mår man av att inte göra nånting?!

Tack gode Gud för Rita!!!

Jag har en dålig dag idag...

Kroppen värker, kallt i huset men orkar inte hämta ved, dåligt humör, datorn låter mig fortfarande inte lägga in bilder här, internetuppkopplingen strular, internet explorer strular så fönstren stängs hela tiden.... antagligen nån inställning nånstans som jag skulle kunna ändra på om jag hittade rätt och förstod mig på det. Har ändrat allt jag vågat och hittat...

Förut idag kom det en dam som bor en kilometer längre bort på våran väg. Hon är farmor till granngrabben, honom brukar jag vara barnvakt åt ganska ofta. Hon var ute på promenad och kom och hälsade på mig (inte sin son med familj som bor 10 meter från mig), och hade med sig en bukett blommor som hon plockat längs med vägen!

Vi satt och pratade en stund och när hon gick var jag på mycket bättre humör! Blommorna luktar gott och de får stå i en vas på köksbordet, så jag ser dom ofta.

Nu nyss hämtade jag ved och ska se om jag kan få upp värmen i huset litegrann, så mina stela leder mjuknar. Tänk vad en omtänksam människa kan göra mycket för humöret!

Jag har i snart fem års tid gett saker, tid och uppmärksamhet till grabben, hans föräldrar och farföräldrar. Det betalar sig alltid. De behandlar mig som en i familjen, det känns fint! Jag känner mig älskad och jag älskar dom.

 

Hoppas ni har någon att älska, om inte så se er omkring... kanske finns det någon i er omgivning som skulle må bra av ett leende, en sockerkaka, ett vykort eller nåt liknande. När Gud sänder oss människor i vår väg som kanske inte omedelbart ger oss något, så prova att ge först det betalar sig på ett eller annat sätt.

  

  

Just nu... precis just nu... njuter jag i fulla drag!    Sitter på min altan och njuter av solen, tittar på mina blommor som frosten inte tagit, har just ätit gott och återknutit kontakten med en gammal vän på internet. Har gjort flera nyttiga grejer idag, en del riktigt tunga, och mår ändå bra i kroppen!!! Jag känner sån enorm tacksamhet, Gud är god som ger mig allt detta. Ändå var det inte jag som kom på hur bra jag har det... 

Pratade med min kille i telefon, han var på jobbet och ringde angående ett sms jag skrev. Jag frågade vad han tyckte om en vän som ville komma hit i helgen och sova över. Vi bollade tankar och kom fram till att det inte passade så bra nu eftersom det varit mycket jobbiga grejer som hänt på sista tiden, så vi behöver en lugn helg för att komma ifatt oss själva. Sen pratade vi om vad vi mår bra av, jag sa att solen sken och det gör mycket för mitt humör, jag satt i sovrummet med datorn i knät och njöt av att solen sken in genom det öppna fönstret. Varför nöja sig med det, är det inte bättre att du går ut på altanen och sätter dig, sa han... hmm, varför kom jag inte på det själv? Det var ju ett av argumenten till att köpa en bärbar dator. Sagt och gjort, drog ut skarvsladd och la ryggkudden i utesoffan och fortsatte surfa...

Fantastiskt att kunna ha kontakt med mina vänner på nätet samtidigt som jag får sol och fågelsång (faktiskt) till livs. Särskilt njuter jag av att se alla blommor här på altanen.Det är ju inte så lång tid kvar innan frosten tar dom. Vi har haft frost flera ggr, men inte tillräckligt för att ta dö på de här. De verkar snarare ta i lite extra, precis som om de kände på sig att de snart ska dö. I en låda har jag tre rosenknoppspelargoner, de har nu ca. 30 täta blomklasar! Likadant med hängpetuniorna, de andra är sig ganska lika som i somras... Underbart!!!   Önskar ni kunde sitta här med mig och se den otroligt blå himlen mot de gröna fälten och gulröda lönnarna!

Som sagt, tacksamheten flödar över! Tänk att Gud gett mig allt detta, alldeles gratis! Han har även gett mig en fin man som tänker på mitt bästa, annars hade jag inte kommit på detta...

Är även tacksam att medicinen lindrar min fibromyalgi, så jag kan göra saker utan att få ont!

Tack gode Gud för dina gåvor!

  

Förr älskade jag att ha 1000 bollar i luften , alla problem var roliga utmaningar som bara väntade på mina lösningar. Kändes som om allt var möjligt. Sen i slutet på 90-talet så sprang jag med full fart in i den berömda väggen  Utbränd var diagnosen...

 

Mycket sakta och osäkert har livet kommit igång igen efter det, men inget är sig likt. Jag fick fler och fler sjukdoms-symtom efter att deppen försvann. Hmm, var jag bara pipplig och ville ha uppmärksamhet? Inbillade jag mig symtomen? Träffade många läkare utan att få nån diagnos. De t.o.m. sjukpensionerade mig, mot min vilja, utan diagnos. Efter flera år fick jag, tack vare min granne, kontakt med en kunnig läkare som läste mina gamla journaler och kände igen hela historien. Jag har fibromyalgi... jaha, vad är det då? Jag gick ut på nätet och kollade efter info. OJ! Jag räknade ihop till 38 symtom som kunde förklaras av min fibro. Så jag hade alltså inte en massa sjukdomar utan bara en, och det var inte inbillning!

  

 

Jag fick prova en medicin som skulle lindra fibron, den skulle jag ta i tre månader. Vi provade oss försiktigt fram till lagom dos, och sen åt jag tills de månaderna hade gått. Kunde konstatera att det hjälpte. Av de 38 symtomen fanns det bara 6 st kvar! Vilken befrielse!

  

 

Frid och fröjd... ett tag. När jag sen inte ätit medicinen på nån månad började det gå utför... fort!

Vad hände nu? Jag mådde ju så bra! Läkaren sa att vissa människor måste äta medicinen hela tiden. Ja, men det gäller väl inte mig, tänkte jag. Smärtan var till slut olidlig.

  

Jag gick och vankade hela nätterna med TNS-apparaten ständigt inkopplad. På dagarna var jag som ett odjur mot min omgivning och isolerade mig därför från folk. Så här dåligt mådde jag ju inte ens innan jag åt medicinen! Vad har hänt? Jag ropade till Gud att ta bort denna smärta! Då fick jag svar... min kille kom på vad det var. Innan jag åt medicinen hade jag ju drogat mig med starka receptbelagda piller jämt. Under tiden jag åt medicinen slutade jag med dom. Hade inte ens några kvar hemma. Jaha, det var alltså så här jag mådde egentligen, jag hade bara dövat det med piller innan. Jag ringde läkaren och han skrev ut ny medicin. Hellre äter jag den än smäller i mig en massa smärtstillande!

 

Jag är sjukpensionär och bor ensam, så jag drullar mest runt här hemma på bondgården, umgås med bondens djur och har inga tider att passa och ingen att sköta om, mer än min kille som kommer hit ibland. Det är också precis vad jag orkar med. Bad dock Gud om att bli använd av Honom. Jag vill inte slösa bort mitt jordeliv med driva omkring. Så jag bad Gud att jag skulle få ork att göra en tjänst för Honom.

Nu har jag från min moster fått höra att den enda biverkning jag märkt går att slippa. Jag blir nämligen väldans trött av denna medicin, och det är därför jag inte orkar så mycket. Hon hade haft samma men bytt till en annan med samma goda effekt men utan den biverkningen. Ska nog prova den, om läkaren godkänner det.

Åter igen har Gud gett mig en lösning när jag väl vänt mig till honom.

 När en apparat går sönder ringer man ofta till leverantören/tillverkaren och klagar eller ber om råd. Kanske efter att ha försökt själv först eller frågat någon som brukar använda samma apparat.

När livet inte är som det ska så försöker vi lösa problemet själva. Möjligen frågar vi någon medmänniska om råd. Varför är det inte lika självklart att gå till tillverkaren för att få råd i detta fall? Om vi på en gång vänder oss till vår skapare så slipper vi en massa omvägar. Det är ju trots allt Gud som kontruerat oss, så Han vet ju bäst hur vi funkar och därmed vad vi behöver.

 

Tack gode Gud för att du har en plan för mitt liv, och därmed en lösning på hur jag ska kunna klara att leva enligt den planen! Du ger oss aldrig mer än vi klarar av!